Förbannad...

...blir jag på det svenska samhället. En person som är född i slutet av tjugotalet, har jobbat i sin hemkommun sedan femtonårsåldern med några få sjukdagar upp till pensionen (som i detta fallet blev vid dryga 70) har nu fått en obotlig sjukdom. Personen har en tid vårdats på lasarett, men får inte bli kvar där, då dom anser sig inte ha mer att tillföra. I alla normala fall skall nu personen kunna få välja att vårdas i hemmet den sista tiden, men går det att ordna? Nej nej nej... Då skall man frakta patienten till en "vårdcentral" som ligger mindre än en kilometer från hemmet bara för att man inte har resurser att vårda i hemmet. Jahapp... Så här har man slitit i ett helt liv, aldrig legat samhället till last och troget betalat skatt och som tack för det blir man, mot sin vilja, inslängd på en instutition där man inte vill vara för att tillbringa sina sista dagar. Men samhället kan, utan knussel, pytsa in miljoner och åter miljoner i diverse åtgärder. Man skickar pengar till vårt "kära" EU, man utbildar hundratals nyligen hitkomna Somalier till busschaufförer, men att vårda våra gamla i hemmet vid livets slut, som man ju dessutom ska ha rätt till, det går tydligen inte. Okay, nu vet jag att jag blir hängd av diverse personer för att inte hålla mig till sak och för att jag är så dum att jag inte begriper att det inte är samma kassa pengarna kommer ifrån, men ska man hårddra det så ÄR det samma pengar. Det är våra skattepengar!