Vart tar åren vägen?

En fråga som är befogad känns det som!
En augustidag (nåja, tidig morgon) stod en nybliven pappa med glädjetårar i ögonen på Falu BB, med en liten bäbis i famnen, tiden verkade stå stilla och inget annat verkade viktigt just då.
Nu, trots att det inte känns som om det gått mer än några månader, har samma pappa varit på Falu BB ytterligare en gång och hållit en bäbis till i sina armar och med samma lyckorus i kroppen konstaterat att "världen kan få rasa bara jag får ha det så här". Samma pappa sitter nu här och skriver dessa rader, med en gnagande känsla i magen... Det lilla knytet från den tidiga augustimorgonen skjutsade jag iväg till ett scoutläger i morse, hon skall sova borta och hämtas i morgon kl. 11 om allt går bra. Javisst, hon är nio år nu men i alla fall... Finns det inte någon (jo, det är klart jag vet att det gör)som känner hur det känns? Lyckan att ens barn tar steget och blir lite självständiga, men samtidigt oviljan att släppa taget.
Jodå, jag vet att det är många år kvar och att detta bara är en första prövning, jag lider inte av det heller. Tycker mest att det är kul att hon ville åka, men känslan av att det går lite väl fort vill inte försvinna. Vill bromsa upp lite, vill ta mig tid att njuta av det underbara...
Nåja, så går det när man låter tankarna löpa rakt ut till tangenterna utan att koppla in hjärnan först:)
Sköna maj välkommen.... :)