Farväl...

I fredags tog jag farväl av min farbror.
Det är inte roligt med begravningar, men det är vackert och stämningsfullt. Ett högtidligt farväl av någon som betytt mycket för en, det ger i alla fall mig en viss frid i sinnet.
Men ändock så är det fruktansvärt hur lite tid och uppskattning man lägger på sina nära medans dom är i livet. Jag vet inte hur många gånger man tänkt att hälsa på Sven-Erik när man passerat Särna, men alltid har tiden varit för knapp. Idag, med facit i hand, så ångar man sig så klart, men det är så dags nu...
Snälla ni som läser detta, ta er tid att besöka era nära och kära, ta den extra timmen och stanna till och ta en fika eller bara prata bort en stund. Det krävs så lite för att man skall göra någon glad. Vänta inte för länge bara... tidigare än man anar kan det vara för sent.