Det är tungt nu...

Vinter… Vad är det för djävulens påfund? I skrivande stund är det minus 15 grader utanför dörren. Det är kärvt, kallt och ogästvänligt. Jag är inte troende, men om det finns en gud och denne gud menar att vi skall leva i detta klimat, varför föds vi då inte med päls? Det är ett misstag begånget här!

Jag är inne på fjärde veckan nu med mitt hostande. När jag var halvvägs till jobbet i morse så hostade jag så jag spydde… Hur fräscht är det att sakta ner farten och öppna bildörren och spy innan man glatt gasar vidare? Behöver jag säga att jag är rätt less på det här nu. I kväll märktes det tydligt på tjejerna att inte heller dom mår helt ok. Det verkar som om Julias förkylning tagit om och för Johanna har det inte blivit helt bra än. För att citera en gammal countrylåt… ”Take me away from this land…”

Men jag ska inte klaga på hosta och förkylningar. Det har hänt saker på jobbet denna veckan som gör att man får andra perspektiv. Jag vill inte skriva om det för mycket här, men jag kan ju säga så mycket som att man ska vara glad för att man får vara med sina nära och kära och vara glad och tacksam varje morgon som man kliver ur sängen och ens enda krämpor är lite förkylning. Jag skrev i bloggen förut att vi ska vara rädda om våra barn och se till så att dom en dag minns oss och sin barndom med glädje och ljus. Jag skulle vilja expandera detta påstående till att inte bara gälla barnen utan alla i vår närhet som vi bryr oss om.

Detta verkar lite kryptiskt, det är jag medveten om, men det får bli så tills vidare med hänsyn till alla inblandade, men en sak vill jag säga till dig (er) som det gäller… Ge inte upp! Kämpa och var rädd om varandra så ska ni se att det löser sig till slut. Ni har vårt stöd och vi håller alla tummar som finns för att allt skall gå bra. Lätt är det så klart inte, men jag hoppas att det med allas stöd och support skall göra att dom jobbiga stunderna blir så få som det bara går.