Till pappa

Med vilken rätt dömer vi en annan människa? Med vilken rätt försöker vi påverka och förändra det som funnits i tusentals år? Med vilken rätt tar vi våra barn för givna?
Svara korrekt på dessa frågor och jag törs sticka ut hakan och säga att du kan komma betydligt längre än där du är idag.

Se bara hur flyktigt livet är. Ena dagen står vi blommande bland familj, vänner och andra som betyder så mycket för oss och nästa dag så ligger vi som ett vårdpaket eller i en kall, mörk grav. Varför skriver jag nu dessa ödesmättade rader? Jaja, ta det lugnt, jag har inte för avsikt att ta livet av mig eller att göra något annat fasansfullt, det jag är ute efter är att ta sig tid att stanna upp och tänka till.

Livet är så mycket mer än att bara rusa fram i inkörda spår och att trava på i sitt ekorrhjul. Jag antar att det är barnen som fått en att känna efter och att göra vissa ändringar i tidigare värderingar. Varför gör vi alltmer sällan allt det där som vi egentligen vill? Vi tar inte den där fisketuren, vi åker inte på den där konserten, vi bjuder inte ut vår älskade på en mysig restaurang… Varför? Jag vet inte, men jag tror att vi är så inrutade i alla dessa måsten.

Min far gick bort, bara 51 år gammal. Han fick en hjärtinfarkt och somnade in för gott en höstnatt 1984. Jag var 15 år då och gissa om hela min världsbild och trygghet slogs sönder. Jag tänker på vad som skulle hända med mina älskade tjejer här hemma om jag plötsligt skulle avlida? Vilka minnen skulle jag vilja att dom skulle ha av sin pappa? Jag skulle i alla fall inte vilja att dom skulle minnas mig som en figur som alltid säger; ”Det kan vi göra sen, jag har inte tid nu” osv…
Min far hann på dom 15 åren vi fick tillsammans lära mig en massa saker. Vi hann göra otroligt många kul saker ihop och framförallt så fick jag av både mamma och pappa en väldig massa äkta kärlek.
Jag vill att mina barn ska vara trygga, jag vill att mina barn skall få kärlek och uppskattning. Jag vill att dom ska kunna minnas sin barndom som en ljus och glad tid i livet.

Min pappa, ja självklart min mamma också, lärde mig att man ska glädjas åt både sina egna och andras framgångar och hjälpa dem som har det svårt. Dessa värderingar känns som lite avlägsna idag när alla springer fortare och fortare med mindre och mindre tid. Man har fokus bara på det som ligger i ens omedelbara närhet och har knappt tid att titta upp. Varför ska det behöva vara så? Varför har det överhuvudtaget blivit så här? Återigen blir svaret att jag inte vet, men lita på att jag jobbar hårt på att inte sugas med av strömmen.

Jag tror inte på Gud, jag vet inte om jag någonsin gjort det, men den dagen jag såg min älskade pappa somna in så kunde jag bara inte förlika mig med tanken att det finns en god och allsmäktig Gud någonstans som tar ifrån en son hans pappa och en hustru hennes man. Jag tror dock på att någonstans finns vårt öde skrivet, om än inte helt opåverkbart. Jag kommer i alla fall att försöka påverka mitt och min familjs öde på ett sådant sätt att jag på sista raden kan summera ner det hela med glädje och ljus.

Pappa… Hoppas du har det bra där du är och att du är med oss i det vi gör.
Jag är tacksam och lycklig för allt du gav mig och för den tid vi fick tillsammans.Jag älskar dig