Rapport från sjukutskottet.

Jaha, söndag kväll igen och i morgon stundar jobb. Det är första gången på två veckor! Jag är inte den som brukar bli förkyld så lätt och om jag blir det så brukar det som mest handla om 4-5 dagar, men den här gången var det annorlunda vill jag lova. Första veckan var det hosta, heshet och lite feber som gällde och när jag trodde att allt var på väg att bli bra framåt helgen, ja då tog skiten ny fart! Jösses säger jag vad slut man blir av att hosta i två veckor, både av att man inte får sova och att man ju sliter sönder sig överallt.

Nåja, den här bloggen tenderar tyvärr alltmer att bli någon makaber blandning mellan ”Rapport från sjuksängen” och ”Klagomuren”, det var inte min mening att det skulle bli på det viset, men jag har upptäckt hur mycket lättare det är att skriva om sådant som inte är bra jämfört med det som är roligt och stimulerande. Det är som när man skriver musik, det blir mycket hjärta och smärta och texter om ”bad things”. Jag och en kompis till mig, som jobbar en del med musik, satt och pratade om blues en gång. Bluesen är ju sprungen ur missförhållandena i södra USA s bomullsplantager. Kompisen frågade mig om jag visste vad det brukade stå på bluessångares gravstenar? Jag svarade så klart nej på den frågan, då jag inte har några avlidna bluesmusiker i min bekantskapskrets. Svaret jag fick var, så här i efterhand, ganska självklart… ”I did’nt wake up this morning”. Häpp… Behöver ni förklaringen till den så bara maila.

Apropå musik ja, är det någon av er som ännu slinker in här och läser mina tankars irrfärder som spelar eller sjunger något? Jag är så grymt sugen på att börja spela i något band igen. Trummorna fixar jag, gitarr och sång kan vara klart också men sen blir det svårare. En sångare/sångerska, någon på bas och kanske någon som kan hantera klaviatur? Hör av er vet jag, det är kul med musik, även om det bara är på källarnivå.

Nu ska Bobo sova, men det finns viss risk att jag skriver snart igen!

Brott och straff...

Jag läste nyss i tidningen om att en kille i lågstadieåldern blivit knivskuren till döds av en 27 årig man. Redan detta är så vidrigt att man kan kräkas, men det blir värre… Denne gärningsman hade blivit dömd för mordbrand 2004 och för detta vårdats?!? På en rättspsykiatrisk anstalt till november 2006 då han blev utskriven!!! Jaha? Så nu kan jag gå ut och bränna ner någons hus och för detta få två års semester? Tydligen…

Jag blir arg så jag skakar… Varför i höga farao kasta bort våra skattepengar på dylika idioter? Nä, eftersom dödsstraffet är avskaffat i Sverige så föreslår jag att vi samlar ihop denne man med hans jämlikar och exporterar skiten till tex. Sibirien. Det enda vi behöver kosta på då är resan dit och några kilometer elstängsel, sen sköter tiden och kylan resten.

Är jag grym och känslokall? Ja kanske, men i mina ögon är inte en människa berättigad till ett liv i frihet som med berått mod tagit en annan människas liv. Än mindre en som dessutom gjort det flera gånger, trots våra fina svenska ”vårdåtgärder”. Jag begriper inte varför man tror att man skall kunna ”vårda” någon och sedan hävda att denna människa blir helt frisk av detta.

Jag förstår att man inte kan eller ens bör diskutera hårda rättsliga påföljder för brottslingar där man inte kunnat påvisa att dom är skyldiga, men där det är, som det står i lagen, ställt utom varje rimligt tvivel att personen är skyldig, varför skall då ett livstidsstraff i detta underliga land vara ca 10 år? Är det en svensk livstid? Ja kanske om alla dessa kriminella blir allt vanligare i vår omgivning, det kanske är så våra folkvalda har tänkt sig att minska antalet ålderspensionärer.

Nej kära ni, låt mig få komma med några konkreta förslag.

1. Livstidsstraffet skall vara livstid.
2. Rättspsykiatrisk vård skall ALLTID efterföljas av tillbörligt fängelsestraff.
3. Häng ut bilder, namn och adress på hustrumisshandlare och våldtäktsmän på allmän plats.
4. Sist men inte minst, varför inte minska trängseln på våra fängelser och spara en massa pengar? Ta kontakten med Sibirien och kolla vad det skulle kosta med lite ”fångexport”.

Jag tror kanske inte att detta skulle avskräcka alla, men banne mig att en del i alla fall kanske skulle tänka en gång extra om dom visste att priset dom fick betala för sina gärningar var en enkel till Sibirien.

Var rädd om er och om era barn.

Bertil...

Här är Johanna och snögubben Bertil.

Fasaner i Hosjö

Två fasaner vid vårt fågelbord. Ur led är tiden!

Vällingmys

Mysstund med mamma är inte fel.

Fredag

Äntligen. Efter lite mat och en god öl känns allt bättre.

Till pappa

Med vilken rätt dömer vi en annan människa? Med vilken rätt försöker vi påverka och förändra det som funnits i tusentals år? Med vilken rätt tar vi våra barn för givna?
Svara korrekt på dessa frågor och jag törs sticka ut hakan och säga att du kan komma betydligt längre än där du är idag.

Se bara hur flyktigt livet är. Ena dagen står vi blommande bland familj, vänner och andra som betyder så mycket för oss och nästa dag så ligger vi som ett vårdpaket eller i en kall, mörk grav. Varför skriver jag nu dessa ödesmättade rader? Jaja, ta det lugnt, jag har inte för avsikt att ta livet av mig eller att göra något annat fasansfullt, det jag är ute efter är att ta sig tid att stanna upp och tänka till.

Livet är så mycket mer än att bara rusa fram i inkörda spår och att trava på i sitt ekorrhjul. Jag antar att det är barnen som fått en att känna efter och att göra vissa ändringar i tidigare värderingar. Varför gör vi alltmer sällan allt det där som vi egentligen vill? Vi tar inte den där fisketuren, vi åker inte på den där konserten, vi bjuder inte ut vår älskade på en mysig restaurang… Varför? Jag vet inte, men jag tror att vi är så inrutade i alla dessa måsten.

Min far gick bort, bara 51 år gammal. Han fick en hjärtinfarkt och somnade in för gott en höstnatt 1984. Jag var 15 år då och gissa om hela min världsbild och trygghet slogs sönder. Jag tänker på vad som skulle hända med mina älskade tjejer här hemma om jag plötsligt skulle avlida? Vilka minnen skulle jag vilja att dom skulle ha av sin pappa? Jag skulle i alla fall inte vilja att dom skulle minnas mig som en figur som alltid säger; ”Det kan vi göra sen, jag har inte tid nu” osv…
Min far hann på dom 15 åren vi fick tillsammans lära mig en massa saker. Vi hann göra otroligt många kul saker ihop och framförallt så fick jag av både mamma och pappa en väldig massa äkta kärlek.
Jag vill att mina barn ska vara trygga, jag vill att mina barn skall få kärlek och uppskattning. Jag vill att dom ska kunna minnas sin barndom som en ljus och glad tid i livet.

Min pappa, ja självklart min mamma också, lärde mig att man ska glädjas åt både sina egna och andras framgångar och hjälpa dem som har det svårt. Dessa värderingar känns som lite avlägsna idag när alla springer fortare och fortare med mindre och mindre tid. Man har fokus bara på det som ligger i ens omedelbara närhet och har knappt tid att titta upp. Varför ska det behöva vara så? Varför har det överhuvudtaget blivit så här? Återigen blir svaret att jag inte vet, men lita på att jag jobbar hårt på att inte sugas med av strömmen.

Jag tror inte på Gud, jag vet inte om jag någonsin gjort det, men den dagen jag såg min älskade pappa somna in så kunde jag bara inte förlika mig med tanken att det finns en god och allsmäktig Gud någonstans som tar ifrån en son hans pappa och en hustru hennes man. Jag tror dock på att någonstans finns vårt öde skrivet, om än inte helt opåverkbart. Jag kommer i alla fall att försöka påverka mitt och min familjs öde på ett sådant sätt att jag på sista raden kan summera ner det hela med glädje och ljus.

Pappa… Hoppas du har det bra där du är och att du är med oss i det vi gör.
Jag är tacksam och lycklig för allt du gav mig och för den tid vi fick tillsammans.Jag älskar dig