Rätt eller fel?

Rätt eller fel... eller ska jag skriva rätt och fel?

Jag tittade på filmen "Juryn" i kväll. Skulle vilja att alla såg den, den är så fruktansvärt fängslande. Jag tänker inte gå in på att diskutera rasfrågor, som ju är en av filmens hörnstenar. Nej, jag skulle vilja reflektera över hur hemskt det är att en sån film överhuvudtaget skall behöva göras. För alla er som inte sett den så kan jag säga att den handlar om en svart pappa, vars dotter blir våldtagen och misshandlad av några "rednecks" i en av USA´s sydstater. Han tar sedan lagen i egna händer och skjuter ihjäl de två männen som skadat hans dotter. Bortse nu från att detta utspelar sig i en annan värdsdel, bortse från att det handlar om rasism och dess grövsta vidrigheter, tänk bara på att detta skulle kunna hända, och väl tyvärr gör det, i vårt land Sverige. Någon politiker som jag tyvärr glömt namnet på, sa en gång på 40-talet; "Sverige är vårt land, vårt stolta land och hembygd"... Jo, visst är det det, men jag vet inte om dom värderingarna fortfarande gäller. Varför ska vi behöva vara rädda för att gå ut ensamna på kvällen? Varför ska vi behöva vara rädda när vi släpper iväg våra barn till skolan? Varför ska vi behöva vara rädda för allt detta onödiga våld som hela tiden finns omkring oss?

Min mor berättade att hon bodde en tid i Stockholm när hon var ung. Hon och hennes väninnor gjorde väl som alla ungdomar gjorde, och gör än i dag. Dom roade sig med att dansa och träffa människor på nöjesställen, men en sak skiljer sig ganska mycket från idag. Dom gick hem efteråt, orädda... eller nja, hon sa att det enda som var lite otäckt var dom "pilsnergubbar" som stod och tiggde pengar till en öl eller två utanför caféer och barer.

Nu påstår inte jag att allt var oskyldigt och ofarligt eller ens bättre förr, men en sak är i alla fall säker; Det var inte samma hårda klimat då som vad det är idag.
Jag minns tillexempel en gång när jag var i Västerås på ett jobb och hade glömt min klocka på hotellrummet, jag gick fram till ett äldre par och ursäktade mig så vänligt jag kunde och frågade om dom kunde säga vad klockan var. Okay, det kanske berodde på mitt utseende, men den blicken av fasa jag såg i det äldre parets ögon innan dom förstod att det inte var någon rånare som stod framför dom är något jag aldrig kommer att glömma.

Jag kommer inte med någon sensmoral här. Jag kommer inte med några lösningar, nej faktiskt inte ens med några tips eller råd om vad som skall göras. Men en sak är jag helt säker på... något måste sannerligen förändras innan vårt "stolta land" är fullständigt förstört av allt meningslöst våld och fördärvad människokärlek. Visst... vi älskar våra nära, våra barn och kanske till och med våra kollegor på jobbet, men vart tog kärleken till medmänniskan vägen, den globala kärleken till dom som ändå är våra bröder och systrar, ja alla våra "släktingar" i rasen Homo Sapiens?

Jag är ingen övermänniska, jag kan inte säga att jag älskar alla människor högt och innerligt, det finns visst personer som jag har svårare att komma överens med än andra, men detta rättfärdigar inte mig att hata och än mindre att skada folk jag inte känner.
Jag har hört folk, och då kanske tyvärr mest ungdomar kalla varandra "hora", "CP", "jävla idiot" och en hel del annat som jag inte ens vill skriva här. Var kommer detta ifrån? Vilka värderingar har dessa människor och framförallt varifrån har dom fått dom?
Jag vet att jag inte kan vara med och övervaka vad mina barn säger och gör när dom växer upp, det ska jag väl heller inte alltid vara, men jag kan i alla fall lova att jag ska göra allt vad som står i min makt för att dom ska få en så vid och öppen syn på livet och andra människor som jag bara kan ge. Jag skall även försöka ge dom en så trygg och kärleksfull uppväxt som det bara är möjligt, sen är det bara att stötta och supporta allt eftersom problemen kommer, för det vet man ju tyvärr att dom gör.

Förlåt mig... nu har jag varit "moraltant" igen, men att se den här filmen berörde mig verkligen och jag känner att jag vill skriva av mig den ilska och frustration jag känner över att sådant här överhuvudtaget existerar på 2000-talet.

Det är fortfarande isande kallt ute och massvis med snö, men jag känner att snart är det vår...

Lev väl och var rädda om varandra!